Nu har vi bestämt att jag ska blogga för att få ut alla känslor som jag har och för att få folk att förstå mitt beteende ibland. Jag vill slippa ljuga folk rätt i ansiktet...

För nästan två år sen träffade jag min underbara sambo. Vi bor i en fint hus på landet med en hund vid namn Milo.  Han jobbar på en verkstad som han verkligen brinner för och jag håller på att utbilda mig till undersköterska, dessemellan jobbar jag på olika ställen inom vården. Vi har allt man kan önska sig egentligen, men vi har inte det vi mest vill ha. Ett barn...

För ca ett år sen bestämde vi oss för att ringa till sjukhuset för att förgylla våran dröm, vår längtan, vårat liv att få den hjälp som behövdes för att vi skulle få barn. Redan innan så hade min sambo varit inne till en klinik och fick då reda på att han var steril.

Jag var medveten om detta innan vi blev tillsammans och i dagens samhälle går det att få så mycket hjälp för att få barn på annat sätt. Allt kommer att lösa sig när den dagen kommer tänkte jag och de gjorde det, när vi väl hade stått i kö i ca 7-8 månader så fick vi en tid på fertilitetsmottagningen. Överlyckliga åker vi dit med hopp om att allt kommer att gå som på räls, att vi kommer att bli föräldrar. Min sambo var väl medveten om att vi skulle behöva ta en donator, men efter ännu ett test hos kliniken så visade de sig att min sambo inte alls var steril! Han hade massor med spermier som simmade runt, men något långsammare för att de ska funka på naturligt sätt. Vilken fantastisk nyhet, vi kan få barn med deras hjälp utan någon donator. 

Ja man längtade ju inte mindre att få sätta igång med allt. Jag hade inga tidigare erfarenheter inom detta område, men man har hört folk sagt det ena och det andra som gjort mig ännu mer nervös inför behandlingen, men med min sambo vid min sida så klarade jag detta med. 

Vi fick ännu en tid för information om en IVF-behandling (provrörsbefruktning). Vi åker tillsammans dit och får reda på hur allt ska gå till. Jag skulle börja med en nässpray med hormoner som jag skulle ta morgon och kväll i tre veckor och därefter ner till kliniken igen för att göra ett ultraljud. De visade sig att 14 ägg fanns inom mig då. 14 ägg tänkte jag, de måste ju vara jättebra! Man skulle minst ha fått 5 stycken ägg för att kunna fortsätta behandlingen och max 21 st. Så 14 st är riktigt BRA. Där fick jag även reda på att jag skulle börja ta injektioner med hormoner i 8 dagar. Man ska alltså sticka sig själv i magen och spruta in mer hormoner. Jag var grymt nervös inför att sticka mig själv i magen, men de gick toppenbra. Efter att man tagit den sista sprutan så ska man ta en såkallad ägglossningsspruta på den 9:e dagen, precis 1 ½ dygn innan man hade tid i örebro. Ner till örebro där svärmor bokat en stuga till oss som vi fick bo i den veckan. "Örebroveckan" kallades denna veckan. Det är då allt händer. Men tro det eller ej, det har varit en hemsk och förväntansfull väg dit. Hormonerna satte spratt på mitt humör, jag fick ingen lust att göra någonting, kämpade mig igenom dag för dag och Grät flera ggr/dag. Men ALLT är värt de, man klarar det.

Örebroveckan innebar för oss att min sambo skulle lämna ett prov och när de var klart så skulle de plocka ut äggen från mig och sedan befruka äggen med hans spermier. Med smärtstillande, en underbar personal o sambo vid min sida så gick detta bra med. Det var inte alls så farligt som jag trodde innan. Visst känns det,eftersom de sticker igenom med en nål igenom slidväggen för att komma åt äggen, men de gjorde ondare efteråt. Tack och lov för smärtstillande då säger jag bara. Envis som jag är så ville jag bara ifrån sjukhuset när allt var klart, vilket resulterade i att jag höll på att svimma på vägen ut. Men gubben var intill mig så de gick bra det med. Sov bort resten av den dagen i stugan. Vi fick dagen därpå ett samtal som läkarna sa att de gick att befrukta 11 st ägg av 14. De lät också lovande i mina öron. Sen skulle vi infinna oss på sjukhuset dagen efter samtalet mitt på dagen, för att föra in ett ägg i min livmoder. Där fick vi veta att de var bara ett embroyo som såg bra ut av alla 11 st, men kvaliteten är viktigare an kvantiteten. Detta innebar att vi ej fick något ägg nedfruset som man i senare skede kunde testa med om så behövdes. Vi fick se när vårat lilla embroyo kom in i min kropp. Vilken känsla, jag var "gravid". Nu återstod bara ca 2,5 vecka till med hormoner som ser till att min kropp vill behålla vårat emroyo. Denna väntan.. Den var hemsk. I 2,5 vecka skulle man ta tabletter tre ggr dagligen. Man tänkte inte på annat och jag tyckte att jag kände symtom på graviditet. När dagen väl var där som vi skulle ta graviditetstestet så visade de negativt. Jag blev tom av känslor. Jag orkar inte en gång till tänkte jag då. Jag tog ett test till några dagar senare för att va säker, fortfarande negativt. Då kom min bitterhet fram, folk väljer att göra abort och använder det som preventivmedel medan vi som älskar barn och vill göra allt för att få barn inte lyckas. (Ta inte detta personligt någon som läser detta, för jag vet att många gör abort för särskilda själ o de är jag inte emot) Men man går igenom en sådan stor process och när testet visade negativt så var de som att allt hopp man haft försvann. Alla förväntningar var över. Allt var som bortblåst. "Denna gång gick det inte, men nästa ska ni se att det funkar" 

Jaha, de säger ni. Ni vet inte ett dugg vad det handlar om ( om ni inte genomgått det själv). Ofrivillig barnlöshet, något jag tycker borde synas mer än vad de gör. Jag blev under en tid en mycket bitter människa, en människa som inte kan glädjas åt att någon blir gravid, en människa som ser allt svart och letar efter bråk... Jag orkar inte genomgå detta en gång till!! 

MEN nu är jag och min älskling på fötter igen och vi har påbörjat omgång nummer två  

För oavsett hur illa det känns och hur jobbigt det är så är det förhoppningsvis värt det!! Vi ska bli föräldrar, bara tiden och ödet gör sitt så kommer våran tid med. Tillsammans är vi staka. 

Nu slipper vi smyga och undanhålla saker för er.

MIN ENDA ÖNSKAN MED DET HÄR, ÄR ATT FÅ UR ALLA MINA TANKAR OCH FUNDERINGAR, JAG VILL INTE ATT NI FRÅGAR HUR DET GÅR FÖR OSS, DE ÄR ETT STRESSMOMENT SOM JAG OGILLAR! SKÄNK EN TANKE ELLER FINNS DÄR OM NI VILL. 

Tack för allt.. Kram på er <3 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då var man hemma från örebro.  Det har varit en lång och slitsam vecka, men nu är det klart så de känns bra.  Vi kom dit i måndags och började med att checka in på hotellet sen tog vi oss en underbar promenad runt om i örebro, vi var bl.a till sl...

Idag var vi till karlstad på ultaljud och det såg toppen ut, hade dock "bara" 8-10 stycken, men de var större denna gång än förra omgången så de kanske är bra:) Och sen för den delen så räcker det ju med ett.. kanske... Men förövrigt har det varit en...

En dag kvar tills man äntligen får reda på hur många ägg jag har. Jag vet att jag nämnde tidigare i min blogg att jag tyckte att tiden har gått fort denna gång i jämförelse mot förra omgången. Men nu går tiden sakta som tusan.  Har nu kommit i den pe...

Jag kommer så väl ihåg första gången vi träffades, det var ca 5 år sen. Vi fatta tycke för varann men sen blev det inget mer. Åren gick och vi hälsade bara på varann men inget mer, ända tills vi började umgås lite smått för lite mer än två år sen. Ja...

Vilken lång dag det har varit idag, började med att va i skolan. Slutade dock halv 12 sen hem direkt för att göra mig klar för att åka till karlstad o göra första ultraljudet på mina äggstockar denna omgången. Ja de såg bra ut, de var det jag fick re...