Då var man hemma från örebro. 

Det har varit en lång och slitsam vecka, men nu är det klart så de känns bra. 

Vi kom dit i måndags och började med att checka in på hotellet sen tog vi oss en underbar promenad runt om i örebro, vi var bl.a till slottet och fotograferade och på alla andra platser som var helt fantastiskt fina och vädret var perfekt. När man sitter där intill vattnet, har solen i ögonen och har älsklingen bredvid sig så kändesdet, ja den känslan är svår att beskriva! Helt magisk, man levde i nuet helt enkelt.  

Sen var det bara att mysa ner sig på hotellet och invänta morgondagen, då kom nerverna. Man började undra på hur många ägg det fanns som gick att befrukta. Kväll gick till natt och någon sömn blev det inte.. Halv tre på natten ungefär somnade jag och sen lyckas jag (som aldrig jag gjort förr nästan) försova mig i en timma!! Stressigt som tusan blev det, men på 20 minuter hade jag hunnit plattat håret, sminkat mig och allt va vi tjejer nu gör på morgonen. In på fertilitetskliniken kl 07.25 ungefär och då fick S. lämna ett prov och mig tog de omgående med till ett rum där jag fick sätta på mig den ursnygga dressen och vackra strumpor därtill! haha Sen när stefan lämnat provet så kom han o satt intill mig tills de blev vår tur. Vi fick vara på första plats igen, skönt att slippa sitta/ligga och vänta. Väl inne på salen så gjorde dom allt vad de skulle göra och de resulterade i att 13 ägg som var relativt stora o fina kom ut. Smärtsamt var det denna gång, men endast på högra sidan. Fick mer morfin än va jag fick sist och när ingreppet var klart fick jag tårar i ögonen. Vem vet varför..Men en sak kan jag säga, det är helt fantastisk att få se allt så tidigt, hur mina äggblåsor bara försvann ut i rör:)  jag blev ledd till min säng och blev skjutsad till rummet där som jag skulle få kvickna till. S. var mycket envis att jag skulle ligga längre än sist, men en halvtimma längre blev det bara och det var lagom. Ont hade jag, men jag höll iaf inte på att svimma. Vi åkte till hotellet och la oss för att sova, men då hade jag så ont trots en massa smärtstillande då någon sömn blev det inte för mig, men däremot S. sov i tre timmar. Haha trött han:) Hade ont hela dagen och kvällen, men lyckades att somna inför natten och sov som en stock och när jag vaknade kändes ingenting:) SKÖNT! 

Onsdag tog vi det lugnt, men några promenader blev det och en massa gott att äta. Vi fick ett samtal att 11 stycket ägg har de kunnat befrukta och de såg bra ut..

Sen blev det Torsdag och då var det bara att packa i ordning allt och checka ut ur hotellet och sen in till sjukhuset igen. Under detta ingrepp var jag tvungen att va kissnödig. (jobbigt kan jag lova när man ska ligge i en gynstol). där fick vi veta hur det har gått för våra knoddisar. Detta vill jag dock inte skriva här än, men ett är iaf infört i min livmoder nu. Så nu som jag skrivit hundra gånger hoppas vi att detta går vägen. 

I 2.5 veckor ska jag ta hormontabletter vaginalt tre ggr dagligen. Sen ska vi ta gravtest. Denna gång vet jag iaf att man känner gravidsymtom på hormontabletterna så jag slipper gå och tro att jag blivit gravid eller vad man ska säga. För i min värld är man ju "gravid" nu, men de är bara min kropp som ska ta emot det. Hoppas hoppas hoppas   

Ja så har våran örebrovecka sett ut och det kommer vara en grym väntan framför oss nu, men dom dagarna går dom med. Nu under helgen ska jag plugga, eftersom jag ligger efter med en del eftersom jag missat en vecka nu. och sen på måndag erbjöd jag mig att köra åt älsklingen så han får komma ut lite och slappna av han med efter allt. 

Kram på er

Idag var vi till karlstad på ultaljud och det såg toppen ut, hade dock "bara" 8-10 stycken, men de var större denna gång än förra omgången så de kanske är bra:) Och sen för den delen så räcker det ju med ett.. kanske... Men förövrigt har det varit en underbar dag med min andra hälft. Vi har gått i affärer i karlstad och sen på vårmarknaden i torsby.   Fick även hem en hel del med saker från" Petter i boa" som jag kommer att ha loppis på under sommaren då jag inte arbetar. Då får ni komma och göra er fynd på nya saker till ett bra pris:) 

Men men slutpratat på det, nu ska ett boende fixas till vår planerade vecka i örebro och sen blir det kvällen för mig eftersom jag ska jobba i 10 timmar imorgon:) 

Ha en bra dag alla<3 

KRAM 

En dag kvar tills man äntligen får reda på hur många ägg jag har. Jag vet att jag nämnde tidigare i min blogg att jag tyckte att tiden har gått fort denna gång i jämförelse mot förra omgången. Men nu går tiden sakta som tusan.  Har nu kommit i den perioden som jag ständigt vill prata på det hela hela tiden, men känner konstigt nog att jag inte har någon att prata med utan att känna mig tjatig. Sitter o räknar OM (ett väldigt stort om) vi kommer att lyckas när han/hon kommer komma till världen. Jag vet att det är dumt att ta händelserna i förväg, men så länge det finns liv, finns det hopp. Har även tänkt en hel del hur jag kommer att handska om vi misslyckas igen. Kommer man må som jag gjorde sist eller kommer man kunna ta det något bättre denna gång? Ja de tar vi då.. Jag kommer iaf inte ge upp, för vi ska bli en familj tillslut. Jag har även börjat stressat upp mig inför örebroresan också. Imorgon får vi reda på vilket datum det blir som kommer att vara vår örebrovecka. Så inte förräns imorgon kan vi boka hotell och börja planera. Jag missar även en vecka i skolan som jag måste ta igen (mindre kul) plus att jag tagit på mig jobb en heldag på lördag och jag jobbade även idag. Så något skolarbete var inte prio ett idag för mig. Dessutom så vill man kunna ta det lugnt ibland oxå, man behöver det när man genomgår en ivf-behandling. Man behöver faktiskt tänka på sig själv och det har jag verkligen gjort idag. Efter jobbet har jag bara myst runt på olika ställen och satt nere vid sjön i min ensamhet och drömde mig bort för ett litet tag. Därefter åkte jag hem och tog en cykeltur med Milo vilket var fantastiskt gott för själen. 

Sen kommer verkligheten i kapp... 

Ifrån att vara glad o ha massa energi till att va hur trött som helst och nere. Men de är så det funkar. 

De är inget konstigt med det, trots att jag känner mig som en "grinkärring" som aldrig kan va stabil. Jag tar nässpray med hormoner plus att jag tar sprutor i magen med hormoner dagligen och allt annat som man har att tänka på. De är inte konstigt att man får skiftande humör då. De vore ju konstigt om jag inte hade reagerat något på allt man stoppar i sig. Jag vill avsluta mitt bloggande för idag med: 

ÄLSKA MIG MEST

NÄR JAG FÖRTJÄNAR DET SOM MINST

FÖR DÅ BEHÖVER JAG DET BÄST 

Jag kommer så väl ihåg första gången vi träffades, det var ca 5 år sen. Vi fatta tycke för varann men sen blev det inget mer. Åren gick och vi hälsade bara på varann men inget mer, ända tills vi började umgås lite smått för lite mer än två år sen. Jag började gilla denna personen som en vän och jag glömmer heller aldrig den dagen jag kom hit till ditt hem och det var då jag förstod att jag tyckte om dig mer än som en vän. Ni alla vet hur det känns när man ser en person som man tycker om. Jag kämpade och kämpade och tänkte att denna gång ger jag mig inte. De gjorde jag inte heller. Det blev vi, jag vann högsta vinsten i kärlek...   

Nu sitter vi här och jag sprudlar av kärlek till denna person. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna det jag känner för dig idag. Jag har inte bara funnit kärleken jag har även funnit min bästa vän och livskamrat. Och det bästa av allt, känslorna blir bara mer och mer för varje dag som går. Jag hoppas och tror att det kommer att vara vi tills vi blir gamla o gråa bara om vi ger varann kärlek och stöttning så kommer vi komma hur långt som helst. 

Jag älskar dig Stefan   

---------------->Just ja, idag har jag lämnat första blodprovet och på onsdag väntas nästa, fast det är i karlstad och på Fredag åker jag och S till Karlstad för att göra ultraljud. Kommer va spännande att se hur många ägg man producerat denna gång  <------------------

Jag hoppas att vi kommer att bli en familj snart för längtan efter ett barn är enorm. 

Det har aldrig känts så rätt att försöka skaffa barn tillsammans med den man älskar som man vet kommer bli en underbar pappa.  Nu hoppas jag att vi har turen på vår sida   

Vilken lång dag det har varit idag, började med att va i skolan. Slutade dock halv 12 sen hem direkt för att göra mig klar för att åka till karlstad o göra första ultraljudet på mina äggstockar denna omgången. Ja de såg bra ut, de var det jag fick reda på nu. Fick tre andra tider till veckan bl.a måndag ska jag till torsby sjukhus, onsdag ska jag till karlstad igen och slutligen karlstad på fredag. Ja man lär sig ju vägen till dessa ställen ganska fort eftersom man ständigt är under kontroll av läkartider hit och dit. Men sen väntar örebro sjukhus och jag kan faktiskt medge att denna gången har det gått mycket fortare än förra gången. Måste bero på att man vet vad som kommer att hända och man tänker inte på det så mycket nu som då. 

Jag var även tvungen berätta hur jag mådde för läkaren idag, eftersom det är väldigt mkt upp och ner och jag kan irritera mig på saker som jag inte brytt mig om tidigare. Men hon skratta o sa att de var bra då har hormonerna tagit!  Haha jättekul tänkte jag, men de är väl så det ska vara:) Ta mig med en nypa salt för jag är inte så bitter som jag låter ibland  

Nu ska jag mysa ner mig i soffan med älsklingen och äta årets första jordgubbar   

Panik, de är vad jag känner just nu. Jag orkar inte tänka annat än negativt. Vad händer? Jag vet att de beror på hormonerna men de är bannemej jobbigt när de sätter igång. Att ha en känsla av att man skakar och vet inte vart man ska ta vägen. Jag vill inte vara själv nu. Jag vill ha någon som kramar om mig och säger att allt kommer att bli bra.  Men kommer allt bli bra?.. Usch va jag klagar, men de får man göra ibland och de är därför jag skaffa den här bloggen oxå för att få ut känslorna ur kroppen. Man orkar inte vara stark hela tiden. de går inte:( 

Nu har vi bestämt att jag ska blogga för att få ut alla känslor som jag har och för att få folk att förstå mitt beteende ibland. Jag vill slippa ljuga folk rätt i ansiktet...

För nästan två år sen träffade jag min underbara sambo. Vi bor i en fint hus på landet med en hund vid namn Milo.  Han jobbar på en verkstad som han verkligen brinner för och jag håller på att utbilda mig till undersköterska, dessemellan jobbar jag på olika ställen inom vården. Vi har allt man kan önska sig egentligen, men vi har inte det vi mest vill ha. Ett barn...

För ca ett år sen bestämde vi oss för att ringa till sjukhuset för att förgylla våran dröm, vår längtan, vårat liv att få den hjälp som behövdes för att vi skulle få barn. Redan innan så hade min sambo varit inne till en klinik och fick då reda på att han var steril.

Jag var medveten om detta innan vi blev tillsammans och i dagens samhälle går det att få så mycket hjälp för att få barn på annat sätt. Allt kommer att lösa sig när den dagen kommer tänkte jag och de gjorde det, när vi väl hade stått i kö i ca 7-8 månader så fick vi en tid på fertilitetsmottagningen. Överlyckliga åker vi dit med hopp om att allt kommer att gå som på räls, att vi kommer att bli föräldrar. Min sambo var väl medveten om att vi skulle behöva ta en donator, men efter ännu ett test hos kliniken så visade de sig att min sambo inte alls var steril! Han hade massor med spermier som simmade runt, men något långsammare för att de ska funka på naturligt sätt. Vilken fantastisk nyhet, vi kan få barn med deras hjälp utan någon donator. 

Ja man längtade ju inte mindre att få sätta igång med allt. Jag hade inga tidigare erfarenheter inom detta område, men man har hört folk sagt det ena och det andra som gjort mig ännu mer nervös inför behandlingen, men med min sambo vid min sida så klarade jag detta med. 

Vi fick ännu en tid för information om en IVF-behandling (provrörsbefruktning). Vi åker tillsammans dit och får reda på hur allt ska gå till. Jag skulle börja med en nässpray med hormoner som jag skulle ta morgon och kväll i tre veckor och därefter ner till kliniken igen för att göra ett ultraljud. De visade sig att 14 ägg fanns inom mig då. 14 ägg tänkte jag, de måste ju vara jättebra! Man skulle minst ha fått 5 stycken ägg för att kunna fortsätta behandlingen och max 21 st. Så 14 st är riktigt BRA. Där fick jag även reda på att jag skulle börja ta injektioner med hormoner i 8 dagar. Man ska alltså sticka sig själv i magen och spruta in mer hormoner. Jag var grymt nervös inför att sticka mig själv i magen, men de gick toppenbra. Efter att man tagit den sista sprutan så ska man ta en såkallad ägglossningsspruta på den 9:e dagen, precis 1 ½ dygn innan man hade tid i örebro. Ner till örebro där svärmor bokat en stuga till oss som vi fick bo i den veckan. "Örebroveckan" kallades denna veckan. Det är då allt händer. Men tro det eller ej, det har varit en hemsk och förväntansfull väg dit. Hormonerna satte spratt på mitt humör, jag fick ingen lust att göra någonting, kämpade mig igenom dag för dag och Grät flera ggr/dag. Men ALLT är värt de, man klarar det.

Örebroveckan innebar för oss att min sambo skulle lämna ett prov och när de var klart så skulle de plocka ut äggen från mig och sedan befruka äggen med hans spermier. Med smärtstillande, en underbar personal o sambo vid min sida så gick detta bra med. Det var inte alls så farligt som jag trodde innan. Visst känns det,eftersom de sticker igenom med en nål igenom slidväggen för att komma åt äggen, men de gjorde ondare efteråt. Tack och lov för smärtstillande då säger jag bara. Envis som jag är så ville jag bara ifrån sjukhuset när allt var klart, vilket resulterade i att jag höll på att svimma på vägen ut. Men gubben var intill mig så de gick bra det med. Sov bort resten av den dagen i stugan. Vi fick dagen därpå ett samtal som läkarna sa att de gick att befrukta 11 st ägg av 14. De lät också lovande i mina öron. Sen skulle vi infinna oss på sjukhuset dagen efter samtalet mitt på dagen, för att föra in ett ägg i min livmoder. Där fick vi veta att de var bara ett embroyo som såg bra ut av alla 11 st, men kvaliteten är viktigare an kvantiteten. Detta innebar att vi ej fick något ägg nedfruset som man i senare skede kunde testa med om så behövdes. Vi fick se när vårat lilla embroyo kom in i min kropp. Vilken känsla, jag var "gravid". Nu återstod bara ca 2,5 vecka till med hormoner som ser till att min kropp vill behålla vårat emroyo. Denna väntan.. Den var hemsk. I 2,5 vecka skulle man ta tabletter tre ggr dagligen. Man tänkte inte på annat och jag tyckte att jag kände symtom på graviditet. När dagen väl var där som vi skulle ta graviditetstestet så visade de negativt. Jag blev tom av känslor. Jag orkar inte en gång till tänkte jag då. Jag tog ett test till några dagar senare för att va säker, fortfarande negativt. Då kom min bitterhet fram, folk väljer att göra abort och använder det som preventivmedel medan vi som älskar barn och vill göra allt för att få barn inte lyckas. (Ta inte detta personligt någon som läser detta, för jag vet att många gör abort för särskilda själ o de är jag inte emot) Men man går igenom en sådan stor process och när testet visade negativt så var de som att allt hopp man haft försvann. Alla förväntningar var över. Allt var som bortblåst. "Denna gång gick det inte, men nästa ska ni se att det funkar" 

Jaha, de säger ni. Ni vet inte ett dugg vad det handlar om ( om ni inte genomgått det själv). Ofrivillig barnlöshet, något jag tycker borde synas mer än vad de gör. Jag blev under en tid en mycket bitter människa, en människa som inte kan glädjas åt att någon blir gravid, en människa som ser allt svart och letar efter bråk... Jag orkar inte genomgå detta en gång till!! 

MEN nu är jag och min älskling på fötter igen och vi har påbörjat omgång nummer två  

För oavsett hur illa det känns och hur jobbigt det är så är det förhoppningsvis värt det!! Vi ska bli föräldrar, bara tiden och ödet gör sitt så kommer våran tid med. Tillsammans är vi staka. 

Nu slipper vi smyga och undanhålla saker för er.

MIN ENDA ÖNSKAN MED DET HÄR, ÄR ATT FÅ UR ALLA MINA TANKAR OCH FUNDERINGAR, JAG VILL INTE ATT NI FRÅGAR HUR DET GÅR FÖR OSS, DE ÄR ETT STRESSMOMENT SOM JAG OGILLAR! SKÄNK EN TANKE ELLER FINNS DÄR OM NI VILL. 

Tack för allt.. Kram på er <3